När jag hade skaffat min första dalmatiner som kallades "Gösta" i början av 1970-talet var jag inte det minsta intresserad av vare sig utställning eller hundträning. Jag hade en bok om hunddressyr utgiven på 1940-talet som jag fått av min mor som jag läste en del i och jag praktiserade också vissa av råden. Dessa träningsmetoder var mycket militäriska och det verkade mest handla om att marschera fram och tillbaka med hunden i koppel samt att ta till diverse hjälpmedel om den inte lydde (halsband med taggar, piskor.. mm). Hur som helst utvecklade sig Gösta till en mycket trevlig och välfungerande hund. Han var nästan alltid lös och var van vid de flesta situationer. På den tiden kunde man ta med hunden i princip var som helst (med untandtag för restauranger och mataffärer) och i parker och grönområden var hundarna nästan alltid lösa och detta fungerade utmärkt. Det var sällan någon klagade och hundarna var oftast mycket duktiga på att umgås med varandra på ett förståndigt sätt.

År 1981 skaffade jag dalmatiner nummer två, också det en hane, som kom från Solveig och Bo Ivarsson i Vessigebro. Jag hade en arbetskamrat som skaffat en golden retrievervalp strax innan och hon hade börjat på ”valpkurs” på Brukshundsklubben. På jobbet pratade sig Kristine varm för allt roligt hon och Lord gjorde på valpkursen och allt intressant de lärde sig. Jag blev lite nyfiken och anmälde mig till en kurs på Brukshundklubben här i Mölndal. På den tiden var det här med valpkurser helt nytt. Tanken var att lära in moment på lek med valpen. Inlärningen byggde mycket på etologi – läran om hundens naturliga beteende – och det handlade om att stärka hundens motivation. träningen skulle bygga på flockkänsla, kontakt och kommunikation med hunden. Jag tyckte detta var jättespännade och något helt annat än den militära exercis som jag förutsatt att Brukshundklubben i huvudsak sysslade med.  

Jag blev mer och mer fascinerad av hundträning, läste alla böcker jag kom över och gick en massa kurser för olika instruktörer. Resultatet var dock inget vidare. Jag var också väldigt inställd på att jag skulle tävla i lydnad. Jag minns första tävlingen som var på en av SKK:s utställningar. Lydnadsringen låg mitt inne på utställningsområdet och utställare med hundar sprang fram och tillbaka under pågående bedömning. Det var helt enkelt jätterörigt och det gick inte alls bra. Jag hade också börjat komma till en punkt när jag tyckte att jag inte lärde mig något på kurserna, bl a apporteringen fungerade inte alls. Därför började jag istället fundera mera själv på hur jag skulle lära in momenten. Jag tänkte också att det var ju inte så svåra saker som krävdes - så kunde man lära djur på cirkus alla möjliga komplicerade konster borde man ju kunna lära en hund gå fint vid sidan eller bära och hämta en apportbock. Jag la om strategi, lagade pannkaka att ha som belöning och blev också mycket mer bestämd när kommandon inte åtlyddes och som jag visste att hunden kunde. Faktiskt gick det då mycket bättre och jag tog tre första pris i lydnadsklass 1 med Pompejus, vilket jag själv var väldigt nöjd och stolt över. Sen tävlade jag några gånger i lydnadsklass 2, men det är nog helst något jag vill glömma....

Den verkliga vändpunkten kom någon gång 1989-90 när jag kom i kontakt med en ny privatinstruktur, Carina Romland som jag gick flera kurser för. Carina var från början utbildad av Anders Hallgren och hade i ett antal år arbetat som träningskonsult och privattränare både för vanliga hundägare, tävlingsekipage och problemhundar. Av Carina lärde jag mig enormt mycket och äntligen föll bitarna på plats. Jag började förstå hur man kunde träna hund på ett systematiskt och målmedvetet sätt som verkligen gav resultat. Hade jag inte kommit i kontakt med Carina hade jag nog knappast fortsattatt träna hund och att tävla. Apporteringen har sedan dess aldrig varit något problem att lära in och faktum är att apporteringarna har nästan varit det mina hundar varit bäst på. Fria följet tycker jag också är lätt att lära dalmatiner, kanske har det att göra med rasens bakgrund som vagnshund. De svåraste momenten som jag ser det är precisionslydnad på avstånd (mer än 10 m) som ställer väldigt stora krav och måste nötas otroligt mycket. En dalmatiner kan lätt tröttna om det blir för mycket tragglande. 

Även om dalmatinern knappast är första valet för den som vill ha en renodlad tävlingshund som verkligen är konkurrenskraftig i de högre klasserna har jag aldrig reflekterat över att skaffa någon annan ras. Jag trivs med mina dalmatiner och jag tycker att dalmatinern är en väldigt bra ”all round”, sportig,  sällskaps- och familjehund. Tävling är ju långtifrån allt man gör med sin hund och man vill ju ha en trevlig och rolig kompis i vardagen också, och då tycker jag dalmatinern är oslagbar.

Jag har vunnit Auroras Vandringspris till SDS vinstrikaste lydnadsdalmatiner sex gånger:

1995 LP, SUCh & SLCh T-Cart Jambalaya

1996 LP, SUCh & SLCh T-Cart Jambalaya
2000 LP & SUCh Ridotto Drusilla

2002 LP 1, LP 2, Int & Nord UCh Ridotto Formosus

Jag har tränat lydnadsmeriterat följande 10 dalmatiner:

Solbos Pompejus, LP 1
T-Cart Handsome Higgins, LP 1, flera 2a pris i lydnadsklass 2
T-Cart Jambalaya, LP1, lydnadschampion, 4a första pris i elitklass
Ridotto Teodolinda, L2 1, LP 2, flera 2a pris i lydnadsklass 3
Ridotto Aurofina, LP 1, 2 förstapris i lydnadsklass 2
Ridotto Drusilla, LP 1, 1 förstapris i lydnadsklass 2, 1 förstapris i lydnadsklass 3
Ridotto Iacobina, LP 1, LP 2
Ridotto Formosus, LP 1, LP 2
Ridotto Napoleone, LP 1, 2 förstapris i lydnadsklass 2
Chandhally Snow Flake, LP 1, LP 2