Hur det hela började – undulater och hästar... 
 

Som barn var jag extremt djurintresserad och detta intresse omfattade allt: hundar, hästar, katter, fåglar…. När jag var åtta år lyckades jag tjata till mig två undulater. En hund hade jag och mina systrar tjatat om länge men någon hund fick vi aldrig. Däremot ville jag ha en häst. Hästar och ridning var mitt stora intresse och efter flera års enträget tjatande fick jag till slut en egen häst. Detta var 1968 och jag var 15 år. Smokey var en D-ponny som just fyllt 11 år. Han blev importerad från England till Sverige när han var tre år. Hans stamtavla var okänd men det sas att han var en korsning med welsh cob och connemara och det stämde nog rätt bra. 1973 flyttade jag från där vi bodde i Kristinehamn i Värmland till Göteborg för att börja läsa på universitet. Mina yngsta syster tog över Smokey och mina föräldrar och yngre syskon flyttade till Fagersta i Västmanland. Efter några år skulle min yngsta syster fortsätta studera och kunde inte längre ta hand om en häst. Smokey flyttade ner till Göteborg där han var inackorderad i olika stall tills han blev 23 år. 
 

Första dalmatinern
 

När jag flyttade till Göteborg i augusti 1973 kändes det väldigt konstigt att inte ha något djur. Jag var ju van att hålla på med hästar, åka till stallet och rida ute i skogen varje dag. Det får väl bli en hund tänkte jag. Jag ville egentligen ha en strävhårig foxterrier. Min farmor hade haft sådana i alla år och jag tyckte det var en pigg och rolig hund och inte så stor. Jag kontaktade flera uppfödare men några valpar fanns inte just då. Jag hade just fått ut mitt studielån, på den tiden drygt 3 000 kr som skulle räcka hela terminen. Det kändes som otroligt mycket pengar. En lördag läste jag Göteborgs-Postens hundannonser och såg en notis om dalmatinervalpar. Ringde på annonsen och fick vägbeskrivning. Valparna fanns i Alingsås. Tog ute lite pengar och satte mig på tåget. Jag tog en taxi från stationen och efter lite om och men hittade taxichauffören gården ifråga. Diverse hundar av allehanda raser bl a en dalmatiner sprang omkring och skällde i olika inhängnader. Valparna som var flera stycken var ganska stora, drygt fyra månader och gick i en särskild inhägnad.

Jag tog mig en mycket snabb titt från utsidan av staketet och såg genast en som jag tyckte om. ’Jag tar den’ sa jag och pekade på valpen jag ville ha. Kennelägarens son som var i 10-12 års åldern hämtade ut valpen. Jag fick höra att den valpen jag ville ha var lite dyrare än de andra – eftersom den var ’finare’. Jag brydde mig inte om det – jag hade ju mitt studielån och tyckte jag hade gott om pengar. Taxin stod och väntade med taxametern tickande. Vi gick in i köket, jag betalade valpen och fick ett kvitto samt ett snöre att ha som koppel. Valpen skulle kosta 600 kronor och jag hade inte med mig fullt så mycket pengar. Vi gjorde upp att jag skulle skicka resten av betalningen med en postanvisning och då skulle jag också få stamtavlan. Hela affären tog högst 10 minuter. Glad över att jag nu fått en hund tog vi taxin tillbaka och sedan tåget hem. Valpen, en svarttecknad hanhund, kallade jag för Gösta. Han kom att uppfostras och utfodras enligt någon sorts sunt förnuftsprincip blandat med råd från en gammal hundbok från 40-talet som jag fått av min mor.
 

1) Min farmor med foxterriervalpar, bilden från 1953. 2) Första dalmatinern "Gösta" som egentligen hette Vift och kom från Alingsås

En sak som oroade mig i början var att när jag kom ut i köket på morgonen så betedde sig valpen så konstigt. Han grinade med hela ansiktet och visade alla tänderna. Jag hade aldrig sett en hund göra så förut. Först trodde jag att han kanske var sjuk på något sätt. Kanske hade han en hjärnskada? Men sen förstod jag att han var glad och ville hälsa. Jag läste senare i en bok om dalmatiner att rasen ’skrattade’ och förstod då att det var det min Gösta gjorde. Gösta utvecklades till en mycket trevlig och personlig hund. Han var med överallt, på otaliga föreläsningar, i kafeer och på konserter. På den tiden var det ingen som sade något om hundar och allergier och det var inga problem att ta med sig hundar i stort sett överallt. En gång var han med till Moderna Museet i Stockholm. Jag band honom helt enkelt i kapprummet där han snällt gick och lade sig. Under denna tid träffade jag på andra dalmatiner då och då. Men jag tyckte nästan alla jag såg var fula: tunna, högbenta med väldigt snipiga nospartier. Jag var inte det minsta intresserad av utställningar och deltog inte i några organiserade hundaktiviteter.
 

Hur gick det sen? Fler dalmatiner... 
 

När Gösta närmade sig nio år tänkte jag att det var dags att planera för en ny hund. Om jag nu skulle ha en ny dalmatiner ville jag inte ha en sådan där ful, tunn och spinkig sak som de där jag ibland träffade på i stan. Jag hade fått tag på några engelska böcker om dalmatiner och i dem fanns det foton på hundar som såg helt annorlunda ut. Bilderna var på engelska som Illyricum Independence, Fanhill Faune och Colonsay Olaf the Red. Dessa hundar gillade jag och en sån ville jag ha! Jag ringde därför till Ann-Marie Hammarlund (kennel Dallas)som var avelsråd för dalmatiner för att få råd om vart jag skulle vända mig för att få en hund som såg ut som jag ville. Hon blev nog rätt förvånad när det ringde en person från ingenstans som hade så bestämda uppfattningar. Hursomhelst så slutade det med att jag i juni 1981 köpte Solbo’s Pompejus från Solveig och Bo Ivarsson i Vessigebro. Pompejus var efter Ch Dallas Celtic Star och Ch Melissa. Detta var en levertecknad ganska ljust tecknad hane som blev mycket stor och hög. Han var nog dryga 66 cm över manken. Medan jag gick och väntade på att få hämta min valp ägnade jag tiden åt att bli medlem i Svenska Dalmatiner-Sällskapet och att läsa in mig på dalmatiner.
 

Chess Daisy Mae (1983?)                  Daisy, Pompejus och SUCh Equus Van Gogh

Nu var också intresset för utställningar och organiserade hundaktiviter väckt. Pompejus ställdes ut ett antal gånger men utan någon framgång. Han fick några släta ettor, några tvåor och jag har för mig också t om en trea i kvalitetsbedömning. Han var mycket högre än sina medtävlare och dessutom hade han sin ljusa teckning med små prickar emot sig. Annars hade han en del förtjänster bl a ett mycket vackert huvud. Vi gick valpkurs på Brukshundsklubben följt av ett antal dressyr- och träningskurser för alla möjliga och omöjliga instruktörer. Jag var verkligen ihärdig. Vi tävlade i lydnad och fick så småningom Lp. Vi tävlade också några gånger i lydnadsklass  II men det gick otroligt dåligt så det lade jag så småningom ner. Jag lyckades i alla fall lära Pumpan som han kallades apportera ganska bra. Detta gjorde jag med hjälp av pannkaka och att helt enkelt lägga in apporten i munnen och berömma. Detta var något som jag funderade ut själv och jag var rätt stolt över att jag lyckats lära honom på mitt eget sätt. Pumpan blev tyvärr bara 7 år, han blev allvarligt sjuk i levercancer. 
 

Efter att ha skaffat "Pumpan" fick jag blodad tand. Nu ville jag ha en dalmatiner till, en tik. Nu ville jag också ha något som bättre kunde hävda sig på utställning. 1983 köpte jag en levertecknad tikvalp Chess Daisy Mae (e Ch Slow Motion u Ch Chess Araminta May) av Karin Malmgren i Stockholm. Daisy’s mamma var halvsyster med Pompejus. De hade samma pappa Ch Dallas Celtic Star. Jag ställde ut Daisy en del och det gick ganska bra. Innan hon fyllde två hade hon tre cert, två i Sverige och ett i Norge. Hon hade också godkänt karaktärsprov. Daisy blev andra vinstrikaste dalmatiner på SDS lista 1984. Tyvärr blev hon överkörd alldeles efter hon fyllt två år. Detta var på våren 1985. Hon jagade en hare och hamnade framför en bil. Hon dog ögonblickligen. Det var ett mycket hårt slag att mista Daisy på detta tragiska vis. Jag anklagade mig själv för det som hänt och tänkte att jag aldrig mer kommer att få en lika fin hund som Daisy.
 

Våren 1986 köpte jag T-Cart Handsome Higgins som valp av Solveig Jensen som då bodde i Degerfors. Som redan sagts var jag mycket förtjust i flera av den tidens Dallashundar. Bla hade Solveig kennel T-Cart  Ch Dallas Leading Lady som parats med Ilberta’s Olympic Star som var en son till Ch Dallas Super Star som var en annan av mina favoriter.  Helene Welander som jag träffat några år tidigare skulle ha en tikvalp i kullen och jag ville gärna följa med och titta på valparna som var ca 5 veckor. Jag fastnade direkt för en levertecknad hanhund, det fanns två svarttecknade också men det var den bruna jag föll för. Jag hade ju redan en hanhund och egentligen var jag inte alls intresserad av en till hane och särskilt inte en levertecknad. Jag funderade fram och tillbaka och det slutade med att jag ringde Solveig och sa att jag nog var intresserad av den bruna hanen.

’Billy’ ställdes ut en del med bra resultat och han blev snabbt champion. Han blev också BIR ett par gånger i sin ungdom. Han tävlade i lydnad och var riktigt duktig, fick sitt Lp utan några större problem och tävlade en del i klass II. Billy lämnade många bra valpar i olika kullar och fler av hans avkommor har i sin tur använts i aveln. Billy hade totalt elva valpkullar: kennel Boing N-kull (Ch B. Nike och Nansen), kennel Liberline’s W-kull (Ch L. Whizbang), också i Norge Heidi Sagmo’s  kull u Ch Libeline’s One Step Ahead, kennel Ridotto:s A-kull (Ch R. Aurofina och Altafiore 2 cert), kennel Chickweed’s H-kull, kennel Jilloc’s T-kull (Ch J. Triple and Touch och Ticket to Heaven, cert), kennel Dice I-kull, kennel Bazius C-kull, kennel Normlösas E-kull, Laila Helena Hansson, Göteborg kull u Filita’s Evita,  samt Cab’s S-kull (Cab’s Spencer 2 cert). Billy var också en duktig skådespelare och medverkade i flera reklamfotograferingar bl a har han gjort reklam för lastgaller i Volvo:s tillbehörskatalog.

När Daisy dog hade jag bara Pumpan. Gösta hade jag fått ta bort hösten innan, han blev 12 ½. Jag började se mig om efter en ny tik men jag var på det klara med att någon som var lika fin som Daisy skulle jag inte kunna hitta. Jag hade ju varit på en hel del utställningar och var ganska säker på vad jag tyckte om. Anne-Marie Hammarlunds Dallas hundar var jag genomgående mycket förtjust i. Anne-Marie hade exporterat flera uppfödningar till kennel Liberline i Norge som drevs av Randi och Örving Björnli och hos denna kennel planerades en kull på två av dessa importer: Ch Dallas My Swedish Star och Dallas Petticoat Lane. Jag kontaktade Randi och Örving och beställde en tikvalp ur den kommande kullen.

Det blev emellertid bara två tikar och jag överlät åt uppfödarna att bestämma vilken jag skulle ta. Jag fick den levertecknade Liberline’s Living Doll (född 1985) som blev kennel Ridotto:s stamtik. ’Lisa’ blev aldrig någon märkvärdig utställningshund. Hon ställdes ut ett tiotal gånger, ibland fick hon slät etta och ibland tvåa i kvalitetsbedömning. Hon fick CK en gång för en utländsk domare. Lisa hade en hel del fel men många förtjänster. Nospartiet var alldeles för kort och korset var lite väl sluttande. Annars hade hon mycket fin päls, härlig fläckvalitet, jättemörka ögon, mycket fina ben och tassar och ett underbart temperament. Lisa var verkligen en mycket snäll, godlynt och förståndig dam. Hon ställde aldrig till bråk, var mycket duktig på att undvika och avvärja konfliktsituationer. Detta utan att vara på något sätt mesig. Man kunde lita på henne i alla situationer. Hon hade dock tidvis problem med att gnaga på sina tassar. 1988 föddes den första Ridotto-kullen e Courbette’s Herbie.

Lydnadstävling gav blodad tand

Försommaren 1988 fick jag ta bort Pompejus p g a den cancer i levern som utvecklades mycket snabbt. Solveig Jensen hade en valpkull u Dallas Leading Lady och en engelsk import Illyricum Inkle som Irene Söber tagit till Sverige. Jag hade träffat Illyricum Inkle vid ett tillfälle och hunden gjorde ett mycket stort intryck på mig. Jag upplevde honom som en oerhört följsam, lyhörd och förig hund. Solveig hade fått ett återbud på en svarttecknad tikvalp Jambalaya som hon ville sälja till någon utställningsintresserad. Jag åkte upp till Degerfors och köpte valpen av Solveig. Jamba var en mycket speciell hund. Hon var väldigt förarvek, vilket är ganska ovanligt hos en dalmatiner, och dessutom fruktansvärt aktiv och livlig. Hon var lite blyg för främmande människor men hon var samtidigt mycket intresserad och nyfiken. Temperamentsmässigt var hon ingen riktigt typisk dalmatiner, "Jamba" påminde mer om en belgisk vallhund i sättet.

Jag började träna Jamba i lydnad och upptäckte snart att hon var väldigt tacksam att jobba med. Hon blev så småningom lydnadschampion. Hon tog fyra förstapris i elitklass och under sin karriär vann hon flera lydnadstävlingar. Jag fick mycket beröm för henne när jag var ute och tävlade. Hon hade en otrolig kvalitet i många moment bl a hade hon ett fritt följ av mycket hög klass. Jamba var emellertid inte alldeles lättränad och vi hade en hel del duster. Om hon gjorde fel och inte begrep vad det var för fel hon gjorde och vad hon förväntades göra blev hon alldeles konfys. Det hände att hon helt enkelt rymde från planen i sådana situationer och sprang till bilen. En gång hoppade hon till och med in i bilen genom ett nedrullat fönster och kröp ner i framsätet. Jag hade blivit arg på henne för att hon tuggade för mycket på vittringspinnarna och då ville hon inte vara med längre. Hon blev också utställninschampion 1996 och mor till två valpkullar, Ridotto:s V- och U-kullar. Intresset för lydnad har hållit i sig och jag har tävlat mer fler av mina dalmatiner.
 

Ridottohundar på vinterpromenad januari 2004 (foto ÅB)

Vad hände sen?

När jag läser detta nu (januari 2012) har mycket förändrats. Lydnadstränandet och tävlandet la jag ner helt och hållet sommaren 2010. Då jobbade jag väldigt målmedvetet med att få Lp1 Lp2 Chandhally Snow Flake ("Maya") genom lydnadsklass 3. Maya är en mycket kapabel hund som älskar att träna, visa upp sig, göra skojiga saker tillsammans med sin matte, få beröm och uppmärksamhet. En idealiskt hund att tävla lydnad med kan tyckas. Men luften gick till slut ur det hela. Den ena tävlingen efter den andra bara gick åt skogen. Var det inte full storm, så låg planen under vatten, eller var det +28. Eller hade jag jobbat så mycket så jag var helt slut. Så bara tanken att sätta sig i bilen och köra till en tävling kändes övermäktig. Sen var det den ena konstigt upplagda tävlingen efter den andra: otrevligt bemötande på brukshundklubbar, oengagerade domare, orutinerade tävlingsledare. Visst det fanns undantag. Men helheten blev till slut alltför negativ. Så jag bestämde mig för att sluta! Kände att lydnadstävlande knappast gjorde mig till en bättre människa. Numera sysslar jag bara med vardagsträning. Skojigt och nyttigt. Och bättre för min och mina hundars mentala hälsa. Utställning har jag också trappat ner på högst avsevärt. Jag kan åka någon gång om det är en domare vars kunskaper jag respekterar eller vars synpunkter kan vara intressant att ta del av. Jag tycker fortfarande det är givande  att titta på dalmatiner och följa rasen och trevligt att träffa vänner och bekanta inom dalmatiner och "hunderiet" och byta erfarenheter och reflektioner. Mina hundar bedöms oftast ha  bra kvalitet och det kan bli placeringar ibland. Men min tävlingsambition är numera i princip borta. Kan inte säga att utsällandet gjorde mig till en bättre människa precis. Det handlade om mycket frustration, en kombination av ambition och brist på kontroll som inte är helt positiv. 
 

Med hundarna sommaren 2011 och med Arthur på träning för Birgitta Järnåker i maj 2009.

2005 på hösten började jag rida igen efter 22 års uppehåll. Det var bland det bästa jag gjort i livet. Jag bestämde mig för att lära mig rida mer "på riktigt" och den gren jag föll för var westernridning. I maj 2007 köpte jag Nattens Arthur en welsh cob som då var fyra år och i september köpte jag häst nummer två, Ias Recriwt en welshponny av cobtyp. Så nu tar hästarna ganska mycket tid och engagemang och det jag nu är mest intresserad av är att lära mig mer om Akademisk Ridkonst. Som jag ser det nu är detta den inriktning som mest betonar kommunikation och samspel, och att ridning skall vara hälsosam och uppbygglig för hästen. Inte nedbrytande. Jag är också intresserad av naturlig hästhållning och barfotagång (dvs. fungerade häst utan järnsskor). Dalmatiner spelar fortfarande stor roll och min uppfödning har jag kvar, dock i mindre skala. Det är roligt och intressant med valpar och jag tycker om kontakten med valpköpare. Många är mina vänner!